Mattjuvar

Impa är en mattjuv av rang och kommer lite titt som tätt bärandes på stekpannor och kastruller. Snabb som en vessla är hon oxå så det gäller att inte hålla något för nära hennes näsa om man vill vara säker på att få äta upp det själv.

Idag gjorde jag misstaget att ställa fram min tallrik med middagen på bordet i vardagsrummet och sen gå ut i köket för att hämta dricka. Hundarna hade redan intagit sina platser, Saulos bakom min rygg i soffan och Impa på golvet. Impa följer med mig ut i köket och jag tänker inte mer på det fören jag hör Saulos vråla till och Impa tjuta. Jag nörjar genast fundera på vad jag har hemma som jag lite snabbt och enkelt kan fixa ihop för att ersätta den numera icke existerande maten. Väl tillbaka möts jag av en oerhört nöjd herre som väntar på mitt varsågod och en klängig Impa. Saulos har alltså sett till så att Impa låter bli min mat plus att han själv inte rört den. Jag inser att det kanske inte är det mest pedagogiska i det läget att berömma honom för det han gjort men det bryr jag mig inte ett skvatt om. Han får mer än gärna vakta min mat så jag tryckt kan fortsätta lämna den på bordet utan att behöva oroa mig. Ja, han fick både smaka och beröm.