Försvaret hudsalva

Försvarets hudsalva gör underverk för hoffeägares torra och trasiga vinterläppar. Den funkar säkert lika bra om du inte är hoffeägare. Den ska oxå vara kanon för torra och självsprickande hundtassar. Att jag gått hela vintern och TÄNKT att jag ska köpa den för att slippa gå med stora sår på läpparna hjälper ju inte men för knappt två veckor sedan gjorde jag slag i saken när jag ändå var inne på apoteket och på två dar gjorde den underverk på mina läppar. Sen letade jag efter den på morgonen och hittade den uppäten i Saulos ena Biabädd. Några dagar senare köpte jag en ny, dock inte försvarets utan nån annan variant då tydligen inte alla apotek får sälja den längre. Den skulle va precis som försvarets men nä, inte riktigt. Tre dagar fick jag behålla den innan Saulos åt upp den oxå. Bara till att köpa en nya nästa gång jag va i närheten av ett apotek. Ytterligare en ny variant, kallad Tass-salva som dock verkade mer lika försvarets än den andra.

Jädra hund!!! Inte ens en dag fick jag ha den i fred. Han tog den från bordet när jag besökte toaletten. Dom andra gångerna har han gjort sina räder på natten. Däremot hann han inte äta upp hela utan bara ta av locket och köra en tand eller tre igenom översta lagret. Bara till att skära bort så kan den användas tillfälligt tills jag kan köpa ytterligare en ny. Den andra får väl bli tass-salva eller belöningsgodis eller nåt.

Saulos fyller 2år

Idag fyller Saulos 2 år. Och det ska firas med godsaker och sånt som Saulos gillar. Min älskade hund börjar bli vuxen. Att just Saulos blev min är en historia jag inte berättat tidigare men nu är det dax.

2008 började jag och mitt ex prata om att skaffa oss en hund. Jag har alltid varit svag för Grand Danois men exet använde sitt veto och ville ha en Golden Retriever vilket fick mig att slå bakut. Alltså fick vi börja leta efter en ras som vi båda kunde leva med. Det uppdraget blev mitt då det i första hand skulle bli min hund. Jag letade, läste på forum, kollade i böcker för dels ville jag ha en hund att jobba med dels ville jag ha en hund som är vacker att se på. Hittade en bild på Hovawart och den lilla info det stod om rasen gjorde mig nyfiken. Jag läste allt jag kunde hitta om hoffen. Fick reda på att en person i närheten hade tagit valpar efter sin tik och hon ställde så snällt upp på att låta mig träffa hennes hundar och sen va jag såld.

Tog kontakt med den uppfödaren hon rekommenderat och gjorde upp om en träff. Resultatet va att jag (vi) skrevs upp på valplistan. Önskemålet va en tik, färgen spelade ingen roll men en förkärlek för SMTs hade jag. Sen blev det en lång väntan och när kullen så föds kommer det fem hanar (4 svarta, 1 SMT) och en svart tik. Då räknar jag lite snabbt ut att den blir nog inte min då jag va ganska säker på att den skulle dom spara på själva och visst va det så. Uppfödaren tipsade då om en annan som skulle ta valpar på en tik som skulle paras med Saulos halvbror. Valde att sätta upp mig på deras lista om en tikvalp. I den vevan blir jag och exet just ex och efter ytterligare en lång väntan visar det sig att den tiken gick tom.

Nyseparerad som jag va kände jag mig lite deprimerad över att mina planer gick i stöpet än en gång. Fick veta att “min” uppfödare hade en hane på ca 11 veckor kvar efter ett sent återbud. Efter en överläggning med familjen och vänner bestämmer jag mig för att strunta i mitt tik krav då jag dels hade planerat den här valpen länge, dels inte har några avelsplaner och dels så kunde den inte komma lägrigare i mitt liv. Ringer och frågar om dom kan tänka sig att lämna iväg den lille till mig trots vissa förändringar i familjelivet och ett besök för att se vad jag tycker om valpen bestäms. Jag åker ner och två dagar senare blir det ännu en vända ner för att hämta hem min valp. Ett år tog det från det att jag började läsa på om rasen tills det att jag stod där med en egen.

Jag har inte ångrad det beslutet en enda gång. Saulos är en “Once in a life time” hund. Han har allt jag ville ha i en hund och vi har en riktigt bra kontakt. Visst finns det saker vi (jag) behöver jobba på, man är ju inte perfekt och det kommer kanske komma hundar som är “bättre” än Saulos i mitt liv men jag kommer aldrig någonsin mer få en hund som är så perfekt ämnad för mig som Saulos. Ödet måste ha haft ett finger med i spelet.

Bilden är lånad av Corallrevets kennel
Tänka att han har gått från att vara den här lilla 7 veckors sötnosen till...

...den här 4 månaders rangliga valpen till...

...den här ståtliga hunden. Bilden är från i somras då han är ca 18månader gammal.

Hundvakt

M behövde passning till Bach under helgen som va så då ställde jag upp. Lillasyster fyllde år i fredags så jag erbjöd mig att ta med Bach hem redan på kvällen så M skulle slippa köra. Väl hemma sent på kvällen får dom mat och tanken va att slappa i soffan en liten stund innan kvällskisset och sängen. Hinner knappt mer än starta datorn fören jag hör ett skvalande i köket. Bach kissar på fodertunnan... Då har vi varit inne i knappt en kvart och han kissade innan vi gick in. Bara att torka, skicka ut dom och sen uppsöka sängen. Inte fick jag mycket sömn för Bach pep och gnällde hela natten. Kanske inte mest för att han saknade husse utan för att han inte nådde katterna.

Lördagen hade vi strålande solsken så jag lastade in oss i bilen och drog till vandringslederna utanför Vislanda. Tyvärr hade smältande snö orsakat översvämning på vissa delar så promenaden blev inte så lång som planerat men vi blev trötta alla tre ändå. Söndagen ägnades mest åt städ och slapp. En kortare promenad fick dom innan M kom och hämtade Bach.


Det är oerhört intressant att se hur Saulos är med andra hundar och hur dom "pratar" med varandra. Mellan Saulos och Bach är det tydligt att det är Saulos som bestämmer. Han visar tydligt men vänligt att det är hans sovplats, hans leksak, hans matte, hans katt osv. Även hemma hos Bach beter han sig så och tar över och Bach ger Salle gladeligen det han vill ha. Ben, leksaker, sin mat. Ute däremot skulle Saulos inte få för sig att utmana Bach om tex en kastad boll som Bach hinner fram till först. Släpper Bach den däremot är det fritt fram. Enda gången Bach har sagt ifrån till Saulos är när Saulos har gått över gränsen och är tex elak mot honom för att få igång lek.

Vilken chock...

... Saulos måste ha fått när Fjonte trillade ner i huvudet på honom. Salle ligger och sover på golvet bakom soffan, Fjonte ligger på soffryggen och sover. Rätt som det är hör jag hur katten sätter klorna i soffan och när jag vrider på huvudet är katten borta. Kikar bakom soffan och där ser jag Salle med ett yrvaket uttryck i ansiktet och Fjonte som tassar över Salles framben som om inget hänt. Tur dom är snälla mot varandra.

Det är så dråpligt att jag skrattade så tårarna trillade. Det finns inget djur som katten som kan uppträda som om olyckorna va planerade.

Det tar inte slut

Idag har vi varit på återbesök hos veterinären och hon tyckte Saulos har svarat jättefint och fort på behandlingen och att vi kunde sluta med kortisonet. Däremot har han en öroninflammation. Visserligen en väldigt mild sådan och han ska behandlas med öronrens och några andra örondroppar i 7 dagar sen ska han förhoppningsvis vara hel och frisk igen.

Tillråga på allt har Tequila oxå blivit dålig. Det strular lite med kisseriet. Då det inte är en katt man lastar in i bilen och kör till veterinären med hur som helst rådfrågade jag veterinären när jag va där med Salle. Jag trodde det va en UVI med veterinären trodde på stenar i urinröret. Jag skulle ge henne mat med mycket vätska så hon kissar ofta och spolar bort stenarna själv så repar hon sig förhoppningsvis annars får det bli ett besök med henne oxå. Det är dock något som helst undviks då hon mår bäst av att leva i sin egna lilla bubbla men självklart åker vi in om hon inte repar sig. Det började i fredags och jag upplever att det är bättre idag så det går nog åt rätt håll men jag håller stenkoll på henne.

Näsan igen

Saulos näsa läker jätte fint. Redan idag är den nästan helt tillbaka till normal storlek igen. Nån dag till så ser den nog normal ut så när som på såren som ska läka oxå. Det verkar inte som att det kliar/har kliat nåt vidare så tratten har inte behövts användas. Trodde inte han skulle behöva den för han har inte försökt klia på näsan mer än att han har försökt gnugga den i snön ute.

Salle har fått vila sen nosen svullnade upp och det verkar som att han behövt det. Han är inte fullt så på hugget som vanligt men börjar visa sitt rätta jag igen. Han kommer få ta det lugnt till helgen och så sätter vi igång igen lite smått med träningen på lördag. Imorgon ska vi hjälpa farmor uträtta lite ärenden och besiktiga pappas bil så lite aktion kommer det bli.