Ålder tog ju tillslut ut sin rätt och jag fick ta bort Fjonte. Ett av dom värsta beslut jag fattat men samtidigt vet jag att jag gjorde rätt. På sätt och vis är det oxå en lättnad då jag har vetat att det närmade sig. Men jag saknar honom och tårarna rinner nu när jag skriver det här. Han har ju funnits vid min sida i vått och torrt halva mitt liv. På nätterna har han sovit i sängen på mig, han har suttit vid min sida när jag ätit och kurat ihop sig till en boll och legat på min mage i soffan framför tvn. Vintertid har han parkerat sig framför kakelugnen så jag fått plocka eldlopper från pälsen på honom. Fjonte va min egen variant av katten Gustav. Han är så saknad.
Dessutom är min lilla Teguila på rymmen. Hon som kommer smygande och nästan ber om ursäkt för att hon vill kela samtidigt som hon tar plats. Hon som kryper in under täcket på nätterna för att ligga riktigt nära och när hon nosar på nått trycker hon näsan mot det. Hon finns i krokarna men av nån anledning kommer hon inte hem. Min hyresvärd har sett henne på sin gård flera gånger så jag ska dit och se om jag kan locka fram min fegis. Sen kommer hon få bli innekatt på heltid.
Brynolf och den tillfälligt inneboende kattflickan är inga sociala katter som tar plats. Dom mer bara finns här eller väljer att ligga bredvid istället för på som Tequila och Fjonte gör/gjorde vilket gör att det känns än mer tomt här hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar