Jag är så stolt!

Jag är så stolt över min Saulos och mig själv. Vilket genombrott vi fick! Igår på promenaden behövde jag inte koppla honom en enda gång. Vi har en runda som tar ca en timme att gå och man kan säga att den är som en trekant och varje bit är ungefär lika lång. Vilket håll man än väljer att ta så börjar och slutar det med grusväg och minimal trafik. Mitten sträckan däremot går genom byn, asfalterad och där är det 50km/h halva sträckan och 70km/h andra halvan. I vanliga fall går Saulos lös på grusvägen och jag har alltid behövt koppla honom på "stora" vägen för han har inte kunnat hålla sig vid min sida. Dom sista gångerna har han fixat en bit men sen inte brytt sig el orkat fokusera, jag vet inte vilket, så jag har alltid fått koppla honom. Igår började vi som vanligt. Han fick gå lös och lulla runt, när vi kommer till mitten sträckan kallar jag in honom och beodrar "Här" (mitt kommando för att vara vid min sida) och fortsätter gå. Ju längre vi går desto gladare och nöjdare blir jag för han håller sig vid min sida. Jag får påminna honom ibland och berömmer mycket med rösten och godis. Det gick åt en massa godis men han fixade hela sträckan. Jag har nog aldrig varit så stolt och nöjd med Saulos och mig som jag va då. Jag är fortfarande stolt över den prestationen. Vi har inte ens varit nära att gå så långt vid sidan tidigare.

Riktigt duktig är han emellanåt, hittar inte bara på bus. Idag gick vi samma runda fast åt andra hållet och han va lika duktig idag. Så nu är man en stolt hoffematte och känner att träningen ger resultat.